Pages

onsdag 28 januari 2009

När vägen är målet

Jag har en tendens att påbörja många fler projekt än jag avslutar. Inget ovanligt med det antar jag. Alla människor med ett behov av att skapa och vara kreativa fungerar nog så. När idéerna bubblar fram kliar det i fingrarna att bara ge sig hän och gå upp i den där härliga känslan av lust och inspiration. Det är därför jag har hela ateljén full med allt det där hobby-materialet jag berättade om i Lego-inlägget. Jag hittar ett roligt stickmönster och bara måste prova. Sen hittar jag kanske ett virkmönster till nån rolig mössa eller nåt och då bara måste jag testa det också. Sen får jag lust och måla och fram kommer papper och färger. Sen hittar jag nåt snyggt inredningstips i nån tidning och då....ja ni börjar se mönstret va? En del saker blir klara och intresset för just den hobbyn utvecklas. Annat blir till hyllvärmare eller hamnar i nån låda och glöms bort. 

Sen finns det då de projekt som jag aldrig överger och som jag aldrig tröttnar på och de är nästan alla knutna till skrivande på ett eller annat sätt. En text till en låt jag tror på kan få ligga till sig i år ibland, men den blir alltid skriven förr eller senare. Likadant med andra texter eller bokidéer och liknande. Har jag väl fått den där känslan i magen att det här, det kan bli nåt. Det här är en idé värd att utvecklas. Då glöms den inte bort. Då överges den inte. Den kan behöva vila, eller jag kan behöva vila för att få distans nog att kunna skriva klart den. Den kan behöva mogna, ibland i flera år. Jag har kommit på varför. När det gäller skrivandet är det vägen som är målet! 

Hela skrivprocessen är så lustfylld. Visst har man skrivkramp vissa dagar. Andra dagar är man bara inte på humör. Men på det stora hela är det en glädje. När det gäller alla mina andra intressen är de flesta sådana att de kommer och går. Där är jag "periodare". Ofta är det också så att det är resultatet, målet, som är det viktiga. Att ha de där goda bullarna att ta fram när man får fikagäster. Att äntligen få klart i köket (håller på och renoverar mitt kök nu) så att man kan sitta där vid köksbordet sen med sin tekopp och njuta av hur fint det blev, eller man kan bjuda in vänner på middag och slippa skämmas över den trista plastmattan som man velat slänga ut i åratal, eller de spruckna kakelplattorna eller kalkavlagringarna på diskbänken. Det är mer av en ego-grej och inte alltid bara för en själv och ens egna ögon. Men när det gäller mitt skrivande så är det aldrig fråga om att imponera på nån annan eller att andra ska tycka att jag är duktig. Det kommer från nån annan del av mig som inte behöver den där yttre bekräftelsen på samma sätt. Även om ingen utom jag någonsin kommer läsa den här romanen som jag skriver på så kommer jag ändå skriva den. Det är själva processen som är det viktiga. Likadant med mina låtar. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag älskar varje sekund av det. Det är vägen som är målet.

2 kommentarer:

  1. Hej!

    Åh, vad jag känner igen mig i klådan av att vilja så mycket, och så hinner man knappt hälften... så många påbörjade projekt :-)

    Men vad härligt du skriver om hur det är vägen som är målet, för visst är det ju så. Det är ju ett slit att skriva, ändå måste man göra det, något inom en som driver på, så underbart slitsamt. Men det är väl just driften som gör att vi måste skriva, och om det sen blir en bok av det så är ju det en fantastisk bonus :)

    Kram
    Victoria

    SvaraRadera
  2. Håller fullkomligt med! Att skriva är som ett medfött behov som att prata eller skratta! Främsta kravet är inte att göra det snyggt eller bra, utan att man verkligen gör det!
    Och som Victoria skriver, om det sen är nån annan som åxå tycker om det man skrier är det ju definitivt en bonus.

    /Karina

    SvaraRadera