Pages

onsdag 28 januari 2009

När vägen är målet

Jag har en tendens att påbörja många fler projekt än jag avslutar. Inget ovanligt med det antar jag. Alla människor med ett behov av att skapa och vara kreativa fungerar nog så. När idéerna bubblar fram kliar det i fingrarna att bara ge sig hän och gå upp i den där härliga känslan av lust och inspiration. Det är därför jag har hela ateljén full med allt det där hobby-materialet jag berättade om i Lego-inlägget. Jag hittar ett roligt stickmönster och bara måste prova. Sen hittar jag kanske ett virkmönster till nån rolig mössa eller nåt och då bara måste jag testa det också. Sen får jag lust och måla och fram kommer papper och färger. Sen hittar jag nåt snyggt inredningstips i nån tidning och då....ja ni börjar se mönstret va? En del saker blir klara och intresset för just den hobbyn utvecklas. Annat blir till hyllvärmare eller hamnar i nån låda och glöms bort. 

Sen finns det då de projekt som jag aldrig överger och som jag aldrig tröttnar på och de är nästan alla knutna till skrivande på ett eller annat sätt. En text till en låt jag tror på kan få ligga till sig i år ibland, men den blir alltid skriven förr eller senare. Likadant med andra texter eller bokidéer och liknande. Har jag väl fått den där känslan i magen att det här, det kan bli nåt. Det här är en idé värd att utvecklas. Då glöms den inte bort. Då överges den inte. Den kan behöva vila, eller jag kan behöva vila för att få distans nog att kunna skriva klart den. Den kan behöva mogna, ibland i flera år. Jag har kommit på varför. När det gäller skrivandet är det vägen som är målet! 

Hela skrivprocessen är så lustfylld. Visst har man skrivkramp vissa dagar. Andra dagar är man bara inte på humör. Men på det stora hela är det en glädje. När det gäller alla mina andra intressen är de flesta sådana att de kommer och går. Där är jag "periodare". Ofta är det också så att det är resultatet, målet, som är det viktiga. Att ha de där goda bullarna att ta fram när man får fikagäster. Att äntligen få klart i köket (håller på och renoverar mitt kök nu) så att man kan sitta där vid köksbordet sen med sin tekopp och njuta av hur fint det blev, eller man kan bjuda in vänner på middag och slippa skämmas över den trista plastmattan som man velat slänga ut i åratal, eller de spruckna kakelplattorna eller kalkavlagringarna på diskbänken. Det är mer av en ego-grej och inte alltid bara för en själv och ens egna ögon. Men när det gäller mitt skrivande så är det aldrig fråga om att imponera på nån annan eller att andra ska tycka att jag är duktig. Det kommer från nån annan del av mig som inte behöver den där yttre bekräftelsen på samma sätt. Även om ingen utom jag någonsin kommer läsa den här romanen som jag skriver på så kommer jag ändå skriva den. Det är själva processen som är det viktiga. Likadant med mina låtar. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag älskar varje sekund av det. Det är vägen som är målet.

måndag 26 januari 2009

Drömmar om Lego

Har drabbats av en lika intensiv som oförklarlig längtan efter Lego! Läste någonstans, minns inte var, om nån, minns inte vem,  som byggt nåt stort och häftigt, minns inte vad, av just Lego. Trots att mitt närminne tydligen är helt blockerat vad gäller den där artikeln, så längtar jag efter en stor hink med Lego som om det vore den stora kärleken det handlade om. Kan det vara Lego som är den stora kärleken? Jag som trodde det var choklad? ;-) Allvarligt talat, det här är inte rationellt. Vet inte ens vad jag skulle bygga, bara att jag MÅSTE BYGGA! Trots att jag har en hel ateljé full med pysselmaterial som lera (lufttorkande och att torka i vanlig ugn) akvarellfärger, oljefärger, tuschpennor, färgpennor, penslar, papper (av alla slag), pärlor, paljetter, tyger, garner, scrapbook-grejer och tusen andra saker, så är det LEGO jag vill ha och jag har inte en enda bit. Aaarrgghh!! Och Lego som är så dyrt! Brukar köpa det till mina brorsbarn och det kostar ju skjortan bara för en liten ask. Kan man köpa begagnat Lego? Men man vill ju inte ha några fula och slitna bitar utan sådana där rena och fina i klara färger. Finns ju dessutom pastellfärgat Lego har jag sett.

Jag anar dock att det finns något annat, underliggande behov, som jag tror jag kan fylla med en hink Lego. (Och NEJ, jag menar inte DET)  Därför tänker jag inte falla för frestelsen och lägga en stororder på Toys´r´Us eller BR. Jag tror nämligen att det är dags att dra  igång med boken på allvar. Det är en roman som ska byggas nämligen. Går omkring som en äggsjuk höna och vet att det är dags. Dags att sätta sig ner, med disciplin och fokus, med en kopp te kanske och bara köra. Kommer inte längre med skissandet nu, måste sätta igång och se vart det bär. Om det bär. 

Men sen, framöver, när det har blivit en bok, ett manus, när jag fått till något som håller ihop, sen putsat och finslipat på det så mycket att det är dags att börja fundera på att skicka iväg det någonstans. Då ska jag köpa mig kilovis med Lego för att fira och sen ska jag bara bygga...... 

söndag 25 januari 2009

Mötet i skogen

Var på en intressant skogspromenad med hunden idag. Gick där och funderade på storyn i boken jag skriver då plötsligt en ny karaktär dök upp. Inte i skogen utan i min skalle ;-)  Hon fick flera saker på plats och kommer kunna bidra starkt till dramatiken. Vet inte riktigt vad jag tycker om henne ännu. Hon verkar inte vara någon särskilt trevlig typ. Hon verkar falsk. En svikare helt enkelt. Sådana är det värsta jag vet och först tog det emot att bjuda in henne i min historia. Är det fler av er som skriver som känner så? Man vill liksom inte ge den där otrevliga typen nåt utrymme, eller en chans att smida sina ränker. Jag kände hur jag ville skydda min huvudkaraktär. Men det kan jag ju inte. Hon måste ju råka ut för lite. Det är ju så livet är. Man man ju inte bara skriva hur bra allt är och hur lyckliga alla är hela tiden. Det blir ju olidligt tråkigt för det första och orealistiskt för det andra. Det är ju inte mellanmjölksperioderna man vill skildra. Topparna och dalarna är ju intressantare och också det som formar en människa, eller hur? Mörkret är ju en förutsättning för ljuset. Jag lovar kära M (min huvudperson) att även om det kommer bli jobbigt för dig en tid, så blir det bättre sen. Det kommer verka mörkt och till och med rätt hopplöst, men håll ut. Det blir ljusare.  Det är inte så illa som du först kommer tro.

Såja, nu känns det lite bättre. Puh!

fredag 23 januari 2009

Nykär i Niklas Wahlgren!

Jag menar, herre gud vad den killen är snygg. Fortfarande! Blir 80-talsnostalgisk av att se honom i Let´s Dance och minns pirret i magen när man såg filmen G - Som I Gemenskap både en, två, tre och arton gånger. Ville simma i den där polen med honom. Och dansa tryckare. Och springa omkring i de där vita kläderna tillsammans med honom, med stomatol-leende och fjärilar i magen. Drömde att det var jag som fick ligga i den där sängen och kyssas istället för den där Ulrika-vad-hon-nu-hette, som hade två bröstvårtor på ena bröstet. Minns att det stod om det i nån tidning. Tyckte det lät lite läbbigt och tänkte att nog ville han hellre ha mig som bara hade en vårta på varje bröst, även om det inte var mycket till bröst på den tiden. Minns när han uppträdde i Böda Folkets park och jag stod där med instamatic-kameran och tyckte att han sjöng bara för mig. Försökte övertyga mina föräldrar om att vi borde flytta till Bro (förort till Sthlm) för att det var där filmen G utspelade sig. Härliga fjortistider! Tänk att så mycket minnen kan komma upp bara av att se honom dansa tango i TV4. Åh Niklas. Här skramlar jag runt i mitt stora hus alldeles ensam. Har du vägarna förbi Öland nån gång så är du hjärtligt välkommen. Suck! 

Nu ska jag försöka hitta tillbaka till verkligheten så jag kan skriva lite mer på boken. Måste skaka av mig alla gamla fantasier. Får drömma vidare om Niklas nästa fredag. Han fick ju vara kvar tack och lov ;-)

torsdag 22 januari 2009

Torsdagsmys

Grått och trist ute, men annars känns det mesta bra. Har formulerat grundstoryn för boken och jobbar nu på karaktärsbeskrivningarna. Häftigt att se dem ta form och få liv där på papperet. Skriver för hand ännu så länge men ska snart gå över till datorn. Är mest van vid papper och penna vad gäller mitt skrivande och hoppas att surret från datorn inte ska påverka flödet. Det verkar ju onekligen smidigare att använda den till en så lång text som en hel roman (gulp! vad har jag gett mig in på?). Blir det så får jag återgå till den tunna svarta tuschpennan (ett måste) och den stora skrivboken. Jag behöver ju i alla fall inte använda gåspenna och bläck! :-) Huvudsaken är ju att jag skriver. Nu ska jag ut med hunden (Maggie), sen blir det en kopp te och nya tag. Igår fastnade jag bland alla intressanta bloggar jag gillar att hålla koll på (se lista). Det är så lätt att bli sittande. Men som jag läste nånstans, att läsa författarbiografier är inte att vara författare. Ouch! Den visste var den tog. 

tisdag 20 januari 2009

På gång

Har så länge funderat på att börja blogga, men inte kommit till skott. Nu är det dags. Det här året är nämligen det år då jag slutar att bara drömma och istället börjar göra! Slutar drömma om den där romanen som skulle bli sååå bra om jag bara skrev den nån gång. Den har skramlat runt i mitt inre länge nog. Nu ska den skrivas. Sluta drömma om hur alla låtar jag skrivit genom åren blir hits till höger och vänster med än den ena och än den andra artisten, om jag bara lärde mig att göra ordentliga demos av dem och fick ut dem till musikförlag och skivbolag. Nu har jag skaffat inspelningsprogram, ny mick m.m. och har därför slut på ursäkter. Jag är både livrädd och förväntansfull på samma gång. Here we go! Jag ska även sluta drömma om hur fint köket kommer bli när jag har målat om det och slipat upp det gamla trägolvet m.m. och helt enkelt bara göra det. Har redan fått bort de gamla tapeterna (nästan helt!). Det här är en bråkdel av allt jag vill och drömmer om, men allt kan inte göras samtidigt. Har redan testat det, fått magsår, gått i väggen och varit långtidssjukskriven. Där vill jag aldrig hamna igen. Det handlar som alla förstår om balans. Jag har en tendens att vara en "allt eller inget"-människa. Pendlar mellan att vara handlingsförlamad soffpotatis och supereffektiv superkvinna! Inte hälsosamt alls. Vill hitta ett mellanläge och hålla det under längre perioder. Leva i ett lagom tempo, aktivt men inte stressigt. Kreativt och inte utbrännande. Det är vi nog många som vill. Hoppas denna blogg ska hjälpa mig att hålla fokus.