Tillbaka i sadeln

Hej alla! Nu tänker jag göra ett försök med bloggandet igen. Var som om luften gick ur mig förra året och det har varit mängder av både oviktiga och viktiga saker som stört både koncentration och skrivarlust. Gav mig på att starta en skrivbyrå med förhoppningen att kunna jobba hemifrån med att utföra diverse skriv- och översättningsuppdrag åt både företag och privatpersoner, men det verkar vara en död bransch. Kanske finns inte behovet? Det verkar inte så i alla fall, så nu är den idén lagd på is. Har haft en del besparingar att ta av när ekonomin gått i stå, men nu är de uttömda. Jag är både arbetslös och pank och har fått ta hjälp från mina föräldrar i jakten på en fungerande försörjning. Inte så kul när man är 42 år, men jag har inte något val. Är glad att jag i alla fall har den möjligheten även om det emellanåt får mig att känna mig som 4 år gammal och 5 cm hög, om ni förstår vad jag menar. Man upphör väl aldrig att vara barn i sina föräldrars ögon antar jag. Allra minst när man behöver deras hjälp. Som jag ser det står livet just nu och balanserar, mellan såväl en ekonomisk som känslomässig kraschlandning å ena sidan, och ett hav av möjligheter å den andra. Jag har liksom inget att förlora. Om jag ändå måste bygga upp min tillvaro på nytt kan jag lika gärna bygga den på det jag verkligen vill och älskar, nämligen skrivandet i olika former. Om jag ändå måste kasta mig ut i ovissheten varför inte låta drömmarna och magkänslan styra?
Har mycket att tänka på och letar i varje vrå efter möjligheter att förverkliga mina drömmar och samtidigt skaffa en bra försörjning. Bor ju på Öland och här står inte jobben som spön i backen precis. I värsta fall får jag flytta härifrån, men i det längsta tänker jag kämpa för att kunna bo kvar. Jag älskar ju den här ön!
Hoppas mina gamla bloggvänner hittar hit igen, men också att många nya kommer till. Längtar efter spännande utbyten av idéer, tankar och känslor, om både skrivande och annat. Kram, Lina

Ny blogg! Om skapande!

Hej! Den här bloggen ligger i malpåse för närvarande. Kände att det rent psykiskt tog kraft att skriva om mitt skrivande när jag egentligen bara vill skriva (om ni fattar..). Det gjorde att allt mitt skrivande kändes kravfyllt. Fick dåligt samvete för att jag bloggade så sällan osv. Nu har jag en ny blogg sen ett par månader. Den handlar om hantverk, handarbete och formgivning. Där går jag helt på lust och tipsar om fina grejer och roliga projekt som jag stöter på. Inga krav. Ingen prestationsångest, bara för nöjes skull och för att, förhoppningsvis, sprida inspiration och skaparglädje. Välkommen dit! Klicka på länken nedan.

Minette&Minou

Kram, Lina

Bokslukarjul

Jisses vad mycket snö vi har fått på Öland på några dagar. Gissar att det ser ungefär likadant ut på andra håll med. Det är så vackert med nyfallen snö. Det lyser verkligen upp och skapar julstämning. Får dock erkänna att jag helst njuter av den genom vardagsrumsfönstret med ett par tända ljus och en bra bok i händerna.
Min hund Maggie däremot ÄÄÄÄLSKAR att gå ut såhär års. Hon är ju, mestadels, en Berner Sennen och det märks verkligen att snö är hennes rätta element. Hon, som är en riktig lufsare andra delar av året, verkar plötsligt ha en inbyggd jetmotor och far fram som ett jehu över nejderna. Plogar med nosen, frustar, hoppar och leker.
Hon vill aldrig gå in.
Ska ha en riktig bokslukarjul. Läser in mig på all möjlig barn- och ungdomslitteratur parallellt med annat. Vill ju i första hand skriva för den gruppen så då vill man ju ha lite koll. Ska bland annat plöja "Mörk Materia"-serien av Philip Pullman. Har sett första delen, "Guldkompassen" på film, men böcker ger ju i allmänhet så mycket mer. Varje del är på runt 700 sidor så jag har mycket att se fram emot. Så härligt! Mycket mys blir det också, vänner och familj, god mat, godis, glögg, julmust och ännu mera godis. Ska se mycket film också. Älskar sådana där "cheesy" amerikanska julfilmer. Såg en på förmiddagen idag med Rob Lowe som var riktigt bra (TV3). Han spelade en man som förlorade jobbet och i och med det tog tag i ett bokprojekt. Kämpade med refuseringar först, men fick sen sin bok utgiven och gjorde (förstås!) stor succé. Så till den milda grad att han glömde bort sin familj och den härliga kille han var innan han blev en äregirig succéförfattare (hmm). Allt löste sig dock (också det förstås!) lagom till jul ;-)
Tur man inte är succéförfattare....eller hur det nu var?
Kram till alla därute och God Jul!

Tillbaka i sadeln igen!

Oj vad länge sen sist! Vart tog jag vägen? Vet inte riktigt. Nu är jag i alla fall här. Är igång med skrivandet igen. Den "gamla" romanen tuffar på, men en ny har också börjat ta form. Den första är ju en ungdomsroman som riktar sig till de i övre tonåren, men den nya är mer av ett äventyr som kan passa lite yngre åldrar. Ser den ta form som en film för mitt inre. Spännande! Det är därför växelbruk som gäller i nuläget. Kämpar på med pedagogikstudierna, men efter årsskiftet blir det skrivarkurs istället. Såååååå underbart det ska bli.
Hade glömt/förträngt hur CSN arbetar (inte arbetar?). Först idag fick jag mina studielån. Har fått knapra på besparingar fram tills nu. Har varit med om att de strulat förut, men det här är rekord. 3,5 månad tog det till första utbetalningen!
Firade med att åka till Borgholm med en kompis och shoppa lite mat, julklappar och julpyssel, fika på kondis och låna en hög med böcker på biblioteket. En härlig dag med mycket skratt trots detta gråväder. Ser ut att bli en grå jul i år. Kul!
Struntar i det och skriver på. Låtskrivandet har tagit fart också och en demo ska bli klar till januari med sikte på musikförlagskontrakt (långt ord!).
Hoppas alla mina bloggvänner mår bra! Och alla andra med förstås! Nu är det dags att krypa till kojs med en bra bok. Kram och godnatt!

När ett barn gör skillnad

Hittade denna fantastiska video idag. En helt otrolig tjej som håller tal på en miljökonferens. Hoppas ni har tid att ägna några minuter till att lyssna. Var själv på väg att låta bli, men nu är jag så glad att jag tog mig tiden. Hon fick mig att vilja vara med och göra skillnad. Ingen människa kan göra allt, men alla kan göra något.

När skriver ni som bäst?

Idag har jag funderat en del på det där med skrivtid. Då menar jag inte främst mängden tid man lägger på skrivandet utan vilken tid på dygnet som man skriver bäst. Det jag har märkt är att jag har otroligt svårt att skriva mitt på dagen. Hade tänkt att ägna förmiddagarna åt studier och eftermiddagar åt skrivandet, men det går bara inte. Det finns ingen tid på dygnet som jag så lätt blir distraherad och ofokuserad. Är uppe och springer hela tiden. Hämtar kaffe. Går en sväng med hunden. Gör en kopp te. Tuggar lite på pennan. Kollar min mail. Hämtar posten (snigelposten!). Småplockar. Släpper ut en katt och släpper in en annan. Tar nåt att äta. Läser nån blogg. Slänger i en tvätt. Släpper ut nästa katt och tar in den första. ja, sådär håller jag på. Myror i kroppen och ingen fokus. Sen börjar det skymma ute. Då lägger sig lugnet. Ju mer det skymmer, ju bättre kan jag koncentrera mig och skriva i lugn och ro. Har försökt ändra på detta. Men det går inte. Tror att man har en inre klocka, en inre rytm, som inte går att rubba. Inser att jag måste vända på allt. Tidiga morgnar kan jag också fokusera, men mellan 12 och 17 (ungefär) är jag helt hopplös och till ingen nytta. Känner någon igen sig? Har brottats med dåligt samvete för att jag inte får till det, men nu kapitulerar jag. I värsta fall får jag vända på dygnet så jag skriver sent på kvällen/natten och sover länge på morgonen, men det har sina nackdelar det också. Ska försöka plugga på eftermiddagen istället.
Hur gör ni andra? När är ni som mest skärpta och effektiva?
Kram Lina

10 tecken på att jag blivit lantis (äntligen!)

Det närmar sig 10 år sedan jag tog steget och lämnade storstaden för ett lugnare och mer kreativt liv på landet. I början blev det många kulturkrockar. Jag var till exempel van att berätta nästan vad som helst (om mig själv!) för vem som helst (i stort sett). Det kan man göra i en stad med över en miljon invånare. Det gör man INTE i en by med 600 invånare där alla känner alla. Märkte att vissa kände sig besvärade av min blåögda öppenhet. Förstod snart att de kände sig pressade att vara lika öppna, men det kan man inte vara på en liten ort, i alla fall inte med så många. Jag släpptes snabbt in i bygemenskapen, men det tog flera år att vinna folks förtroenden. Vissa kommer jag aldrig att vinna. Så är det bara. Och vissa kommer aldrig vinna mitt. Det stod snart klart vilka som skvallrar mest nämligen. Många konstiga rykten gick i början, förvanskade allteftersom de gick från mun till mun.
Det gamla uttrycket: "Alla känner apan. Apan känner ingen." passar bäst in på de första åren här. Alla visste vem jag var, var jag bodde, att jag pluggade, vad jag pluggade, vilka mina föräldrar var etc. etc. Själv kände jag ett fåtal, men de flesta var ännu främlingar. Den sociala kontrollen är ju stor på en liten ort, men också tryggheten. Om något händer vet jag att jag kan ringa i stort sett vem som helst i byn och att de kommer hjälpa mig. Stor gemenskap. Stor osjälviskhet. Man ställer upp på varandra helt enkelt. Utan att förvänta sig något tillbaka. Fint, tycker jag. Nog snackat. Här kommer min lista med 10 tecken på att jag blivit lantis:

1. Mina mest använda skodon såhär års är gummistövlarna.

2. Senast jag köpte ett par finare skor (pumps) var för tre år sedan och jag har fortfarande inte använt dem. Eller ens tagit dem ur kartongen.

3. En perfekt fredagkväll innebär för mig att krypa upp i soffan med en bra film eller bok. Eller en bra man, men de är svårare att hitta ;)Obs! Misstänker att detta även är ett tecken på att man blivit medelålders (41).

4. Missar jag eftemiddagsbussen till affären är det ok. Det kommer ju en imorgon också!

5. Bara tanken på Åhléns City gör mig nervös.

6. Bara tanken på T-banan gör mig nervös. Hur gör man? Nu ska man inte ens köpa biljett hos spärrvakten. Man ska gå in på Pressbyrån och köpa biljett! What?! Scary!

7. När jag nån gång åker upp till Stockholm tillbringar jag första tiden med att hälsa på ALLA jag möter. På Centralen. Och? ;) Om man inte hälsar på alla man möter här tror folk att man inte mår bra, alternativt att man är sur.

8. Minns inte när jag åkte rulltrappa senast. Finns inga sådana på Öland. Bara i Kalmar.

9. Har inte ätit på McDonalds/Burger King på tre år! Finns inte på Öland. Don´t want it! Don´t miss it!

10. En av de saker jag ser mest fram emot 2010 är INTE att jag förmodligen ska åka en vända till Paris (Där jag också bott. Ännu större stad! Hjälp!) utan, förstås, att jag ska skaffa höns!

Finns många flera tecken, men det räcker såhär för nu. Så kan det gå. Svårt att tro att jag bodde 12 år i innerstan, och till och med sprang på Stureplan en gång i tiden. Nu hänger jag helst vid havet, eller i skogen med hunden. I gummistövlar.

Kram på er alla!