Bokslukarjul

Jisses vad mycket snö vi har fått på Öland på några dagar. Gissar att det ser ungefär likadant ut på andra håll med. Det är så vackert med nyfallen snö. Det lyser verkligen upp och skapar julstämning. Får dock erkänna att jag helst njuter av den genom vardagsrumsfönstret med ett par tända ljus och en bra bok i händerna.
Min hund Maggie däremot ÄÄÄÄLSKAR att gå ut såhär års. Hon är ju, mestadels, en Berner Sennen och det märks verkligen att snö är hennes rätta element. Hon, som är en riktig lufsare andra delar av året, verkar plötsligt ha en inbyggd jetmotor och far fram som ett jehu över nejderna. Plogar med nosen, frustar, hoppar och leker.
Hon vill aldrig gå in.
Ska ha en riktig bokslukarjul. Läser in mig på all möjlig barn- och ungdomslitteratur parallellt med annat. Vill ju i första hand skriva för den gruppen så då vill man ju ha lite koll. Ska bland annat plöja "Mörk Materia"-serien av Philip Pullman. Har sett första delen, "Guldkompassen" på film, men böcker ger ju i allmänhet så mycket mer. Varje del är på runt 700 sidor så jag har mycket att se fram emot. Så härligt! Mycket mys blir det också, vänner och familj, god mat, godis, glögg, julmust och ännu mera godis. Ska se mycket film också. Älskar sådana där "cheesy" amerikanska julfilmer. Såg en på förmiddagen idag med Rob Lowe som var riktigt bra (TV3). Han spelade en man som förlorade jobbet och i och med det tog tag i ett bokprojekt. Kämpade med refuseringar först, men fick sen sin bok utgiven och gjorde (förstås!) stor succé. Så till den milda grad att han glömde bort sin familj och den härliga kille han var innan han blev en äregirig succéförfattare (hmm). Allt löste sig dock (också det förstås!) lagom till jul ;-)
Tur man inte är succéförfattare....eller hur det nu var?
Kram till alla därute och God Jul!

Tillbaka i sadeln igen!

Oj vad länge sen sist! Vart tog jag vägen? Vet inte riktigt. Nu är jag i alla fall här. Är igång med skrivandet igen. Den "gamla" romanen tuffar på, men en ny har också börjat ta form. Den första är ju en ungdomsroman som riktar sig till de i övre tonåren, men den nya är mer av ett äventyr som kan passa lite yngre åldrar. Ser den ta form som en film för mitt inre. Spännande! Det är därför växelbruk som gäller i nuläget. Kämpar på med pedagogikstudierna, men efter årsskiftet blir det skrivarkurs istället. Såååååå underbart det ska bli.
Hade glömt/förträngt hur CSN arbetar (inte arbetar?). Först idag fick jag mina studielån. Har fått knapra på besparingar fram tills nu. Har varit med om att de strulat förut, men det här är rekord. 3,5 månad tog det till första utbetalningen!
Firade med att åka till Borgholm med en kompis och shoppa lite mat, julklappar och julpyssel, fika på kondis och låna en hög med böcker på biblioteket. En härlig dag med mycket skratt trots detta gråväder. Ser ut att bli en grå jul i år. Kul!
Struntar i det och skriver på. Låtskrivandet har tagit fart också och en demo ska bli klar till januari med sikte på musikförlagskontrakt (långt ord!).
Hoppas alla mina bloggvänner mår bra! Och alla andra med förstås! Nu är det dags att krypa till kojs med en bra bok. Kram och godnatt!

När ett barn gör skillnad

Hittade denna fantastiska video idag. En helt otrolig tjej som håller tal på en miljökonferens. Hoppas ni har tid att ägna några minuter till att lyssna. Var själv på väg att låta bli, men nu är jag så glad att jag tog mig tiden. Hon fick mig att vilja vara med och göra skillnad. Ingen människa kan göra allt, men alla kan göra något.

När skriver ni som bäst?

Idag har jag funderat en del på det där med skrivtid. Då menar jag inte främst mängden tid man lägger på skrivandet utan vilken tid på dygnet som man skriver bäst. Det jag har märkt är att jag har otroligt svårt att skriva mitt på dagen. Hade tänkt att ägna förmiddagarna åt studier och eftermiddagar åt skrivandet, men det går bara inte. Det finns ingen tid på dygnet som jag så lätt blir distraherad och ofokuserad. Är uppe och springer hela tiden. Hämtar kaffe. Går en sväng med hunden. Gör en kopp te. Tuggar lite på pennan. Kollar min mail. Hämtar posten (snigelposten!). Småplockar. Släpper ut en katt och släpper in en annan. Tar nåt att äta. Läser nån blogg. Slänger i en tvätt. Släpper ut nästa katt och tar in den första. ja, sådär håller jag på. Myror i kroppen och ingen fokus. Sen börjar det skymma ute. Då lägger sig lugnet. Ju mer det skymmer, ju bättre kan jag koncentrera mig och skriva i lugn och ro. Har försökt ändra på detta. Men det går inte. Tror att man har en inre klocka, en inre rytm, som inte går att rubba. Inser att jag måste vända på allt. Tidiga morgnar kan jag också fokusera, men mellan 12 och 17 (ungefär) är jag helt hopplös och till ingen nytta. Känner någon igen sig? Har brottats med dåligt samvete för att jag inte får till det, men nu kapitulerar jag. I värsta fall får jag vända på dygnet så jag skriver sent på kvällen/natten och sover länge på morgonen, men det har sina nackdelar det också. Ska försöka plugga på eftermiddagen istället.
Hur gör ni andra? När är ni som mest skärpta och effektiva?
Kram Lina

10 tecken på att jag blivit lantis (äntligen!)

Det närmar sig 10 år sedan jag tog steget och lämnade storstaden för ett lugnare och mer kreativt liv på landet. I början blev det många kulturkrockar. Jag var till exempel van att berätta nästan vad som helst (om mig själv!) för vem som helst (i stort sett). Det kan man göra i en stad med över en miljon invånare. Det gör man INTE i en by med 600 invånare där alla känner alla. Märkte att vissa kände sig besvärade av min blåögda öppenhet. Förstod snart att de kände sig pressade att vara lika öppna, men det kan man inte vara på en liten ort, i alla fall inte med så många. Jag släpptes snabbt in i bygemenskapen, men det tog flera år att vinna folks förtroenden. Vissa kommer jag aldrig att vinna. Så är det bara. Och vissa kommer aldrig vinna mitt. Det stod snart klart vilka som skvallrar mest nämligen. Många konstiga rykten gick i början, förvanskade allteftersom de gick från mun till mun.
Det gamla uttrycket: "Alla känner apan. Apan känner ingen." passar bäst in på de första åren här. Alla visste vem jag var, var jag bodde, att jag pluggade, vad jag pluggade, vilka mina föräldrar var etc. etc. Själv kände jag ett fåtal, men de flesta var ännu främlingar. Den sociala kontrollen är ju stor på en liten ort, men också tryggheten. Om något händer vet jag att jag kan ringa i stort sett vem som helst i byn och att de kommer hjälpa mig. Stor gemenskap. Stor osjälviskhet. Man ställer upp på varandra helt enkelt. Utan att förvänta sig något tillbaka. Fint, tycker jag. Nog snackat. Här kommer min lista med 10 tecken på att jag blivit lantis:

1. Mina mest använda skodon såhär års är gummistövlarna.

2. Senast jag köpte ett par finare skor (pumps) var för tre år sedan och jag har fortfarande inte använt dem. Eller ens tagit dem ur kartongen.

3. En perfekt fredagkväll innebär för mig att krypa upp i soffan med en bra film eller bok. Eller en bra man, men de är svårare att hitta ;)Obs! Misstänker att detta även är ett tecken på att man blivit medelålders (41).

4. Missar jag eftemiddagsbussen till affären är det ok. Det kommer ju en imorgon också!

5. Bara tanken på Åhléns City gör mig nervös.

6. Bara tanken på T-banan gör mig nervös. Hur gör man? Nu ska man inte ens köpa biljett hos spärrvakten. Man ska gå in på Pressbyrån och köpa biljett! What?! Scary!

7. När jag nån gång åker upp till Stockholm tillbringar jag första tiden med att hälsa på ALLA jag möter. På Centralen. Och? ;) Om man inte hälsar på alla man möter här tror folk att man inte mår bra, alternativt att man är sur.

8. Minns inte när jag åkte rulltrappa senast. Finns inga sådana på Öland. Bara i Kalmar.

9. Har inte ätit på McDonalds/Burger King på tre år! Finns inte på Öland. Don´t want it! Don´t miss it!

10. En av de saker jag ser mest fram emot 2010 är INTE att jag förmodligen ska åka en vända till Paris (Där jag också bott. Ännu större stad! Hjälp!) utan, förstås, att jag ska skaffa höns!

Finns många flera tecken, men det räcker såhär för nu. Så kan det gå. Svårt att tro att jag bodde 12 år i innerstan, och till och med sprang på Stureplan en gång i tiden. Nu hänger jag helst vid havet, eller i skogen med hunden. I gummistövlar.

Kram på er alla!

Ett år av skrivande - Att följa sitt hjärta

Nu har jag tagit ett beslut! 2010 ska bli ett år av skrivande! På heltid!
Läser ju nu Pedagogik på distans vid Umeå Universitet och jag har ända sedan första delmomentet i kursen känt tvivel. Vill jag verkligen det här? Är det här det ämne jag helst vill läsa? Är det här min passion? Svaret på alla dessa frågor har hela tiden varit nej, men i början kom det mest som en viskning från mitt innersta. En svag röst som som liksom inte vågade ta i och säga som det var. Sista tiden har den ökat i styrka och nu skriker den!
Jag har läst väldigt mycket genom åren. Två års sång- och musikstudier på Kulturama i Sthlm. Två terminer på Komvux för att läsa upp mina dåliga gymnasiebetyg. Tre terminer Teatervetenskap på Sthlms Universitet följt av en termin Musikvetenskap. Sen blev det, efter flytten från Stockholm till Öland, Medie- och Kommunikationsvetenskap samt Teknisk Design och Grafisk Design för internet på Högskolan i Kalmar parallellt med Arrangering (musik) samt Praktisk Engelska på Växjö Universitet. Alla dessa kurser jag läste parallellt ledde så småningom fram till ett magsår och en utbrändhet som gjorde att jag var sjukskriven i nio månader. När jag ser tillbaka fattar jag inte hur jag kunde tro att jag skulle orka och hinna med allt på samma gång, men det blev en läxa som jag lärt mig otroligt mycket av. Har lidit av panikångest till och från ända sedan tonåren, och då, under den överbelastade termin som ledde fram till magsår och mental kollaps kom paniken definitivt tillbaka. Med besked! Fick så småningom ordning på livet igen och har funderat på och analyserat det som hände många gånger. Skördar frukterna av den och andra kriser dagligen tycker jag. Jag förstod snart att en starkt bidragande orsak till utbrändheten/utmattningsdepressionen var att jag inte hade följt mitt hjärta. Jag hade valt kurser som, i och för sig verkade kul, i alla fall på papperet, men som inte låg mig allra närmast om hjärtat. Jag hade varit "duktig" och valt sådant som verkade bra och användbart och som andra tyckte lät bra. Det är aldrig en bra idé! Så gick det som det gick. Jag tappade greppet om alla läxor och tentor och allt skenade iväg.
Nu pluggar jag igen och jag inser att jag valt fel. Igen! Jag vill ju skriva! Tyckte pedagogik verkade som ett bra ämne som komplement till alla musikstudier. Är ju sångpedagog till yrket. Det visade sig dock snart att pedagogik i akademiska sammanhang handlar nästan enbart om teori och vetenskap. Mängder av kurslitteratur och en massa som inte känns relevant för mig i mitt jobb. Jag känner att hjärnan inte vill eller orkar ta in all denna teori. Jag vill få ur mig saker snarare än att bara ta in andras tankar. Kort sagt, jag vill skriva! Hela min själ skriker efter att få skriva. Låter kanske pretentiöst, men det är så det är. Har så många bokidéer och så mycket lust, men ingen energi kvar efter allt pluggande, alla tentor och all vetenskapsteori. Både kropp och själ skriker NEJ! Så.....av det som var tänkt att bli en fil kand i pedagogik (3-4 terminer) bidde nu bara....en tumme..(en termin).
I januari börjar jag på en skrivarkurs. Ska skriva, skriva, skriva i två terminer. På distans. Skriva själv och få feedback samt läsa andras texter och diskutera skrivande i olika former. Prova olika genrer, skriva på min roman och inte läsa annat än andra romaner och en och annan sida om skrivande. Kommer möta motstånd från många håll, det vet jag. Inte minst mina föräldrar som inte tycker att jag nånsin gör det jag borde göra, men jag är för gammal nu (41) för att ha tid och råd (känslomässigt) att bry mig. I mitt liv är det jag som bestämmer. Kommer också jobba vidare med mitt låtskrivande. Skriva låtar och spela in demos m.m. Det är ju där mitt hjärta finns, i skrivandet. Alla former av skrivande! Avslutar med ett citat som jag har på min anslagstavla och som ger mig kraft:

"And the day came when the risk it took to remain tight inside a bud was more painful than the risk it took to blossom" (Anais Nin).

Kram Lina

Halleluja-moment!

Tjooohoooo!!!! Tentan är inskickad med en hel timme kvar till deadline! ;) Vi skickar in våra tentor via en kursportal online. Trodde inte jag skulle få ihop det. Hade totalt psykbryt häromdan när jag tvivlade på min hela existens (nåja, nästan i alla fall). Kände mig helt ute och cyklade, hade tentaångest av värsta slag och tyckte synd om mig själv. Jag ska ju skriva den STORA romanen, inte sitta och läsa om pedagogikens historia. Satt och letade efter andra kurser och funderade allvarligt på att hoppa av. Vet fortfarande inte vad jag väljer till våren, men ännu så länge så stannar jag där jag är. Tycker om pedagogik igen! Så kan det gå!:) Man ska verkligen inte fatta stora beslut när man är, som man säger, i affekt. Tur att jag inte gjorde något drastiskt. Nu är tentan inne. Fem A4-sidor om pedagogik som vetenskap. Många kloka gubbar att skriva om, men också en klok gumma (Ellen Key). Man får väl vara glad för det lilla även om det är bedrövligt hur många gubbar som får mer eller mindre välförtjänt utrymme i historieböckerna i förhållande till kloka kvinnor, som ju fanns men inte uppmärksammades. Suck! Go Ellen Key!
Nu ska jag dricka en välförtjänt kopp med yogi-te, choklad-och kanelsmak! Ljuvligt! Ska gosa med min stackars hund och mina stackars katter också. De har visat med all önskvärd tydlighet hur tråkig de tycker jag har varit idag. 10-12 timmar vid datorn. I princip i ett sträck! Nu blir det paus och en mysig film! Kram på er alla!