Så sant!

Drömmar - sanna och falska.

Jag har alltid varit en person med många och stora drömmar. För stora enligt vissa. Ibland har jag gjort misstaget att lyssna på det örat, men till slut brukar jag bygga mina drömmar stora igen och bestämma mig för att allt faktiskt ÄR möjligt.
Problemet har ofta varit att jag vill så mycket, är nyfiken på så mycket och vill göra allt på en gång. Vill skriva böcker, skriva låtar, göra smycken, sy kläder, designa textilier, lära mig måla akvarell, öppna inredningsaffär, designa kläder, sticka fina strumpor, väva mattor, väva bildvävar, inreda klart mina dockskåp, sy en massa fina kläder till alla mina dockor (Blythe, Momoko, MSD, Pullip och andra asiatiska dockor som jag samlar på), bygga ett växthus, bli bättre på att ta hand om min trädgård (läs: ta hand om den överhuvudtaget!), odla orkidéer, odla grönsaker, öppna hunddagis, öppna katthem för alla stackars katter som inte har någonstans att bo, öppna chokladfabrik, starta en tidning, bli en sån där sund och sportig typ (trots att jag aldrig varit det) m.m. m.m. Är man galen, eller? Är det fler som är såhär ombytliga och hattiga?

Grejen är den att jag har insett en sak, nämligen att det finns sanna drömmar och sen finns det falska drömmar. Falska drömmar är alla de där drömmarna och tankarna där det är själva målet som är det viktiga, men där man inte är beredd att göra jobbet, där själva vägen TILL målet inte lockar en alls. Man vill åt själva slutprodukten, men är inte beredd att göra resan dit. De här drömmarna kommer man aldrig uppfylla. Man kommer aldrig hitta motivationen att nå dem helt enkelt, eftersom man måste älska resan mer än målet för att faktiskt nå målet.
Plötsligt kan jag rensa bort 90 procent av alla vilda drömmar som tar upp tid och kraft i min hjärna. Ta det där växthuset, orkidéodlingen och grönsaksodlingen till exempel. Jag har aldrig mött en växt som jag inte lyckats ta livet av förr eller senare. Jag klipper gräset ett par gånger om året, under stor vånda och självömkan och där slutar egentligen mina trädgårdsambitioner. Däremot drömmer jag om den där perfekta trädgården med vackra rabatter, örtagårdar och tillräckligt med frukt och grönt för att göra mig självförsörjande. Jag ser mig själv leende skörda mina land och rensa mina rabatter med en trädgårdsmästares handlag och iver, men sanningen är den att jag avskyr det! Jag vill ligga i solstolen med en bra bok, eller sitta i skuggan under min största akacia och skriva på en låt eller nåt bokprojekt. Med andra ord, trädgårdsdrömmarna är falska. Jag vill ha resultatet, men inte göra. jobbet. Därför får jag finna mig i min vilda "naturtomt". Trädgårdsfantast lär jag aldrig bli. Den där drömmen om att plötsligt bli en sportig typ är också falsk. Jag vill se sådär frisk och sportig ut, jogga runt i skogen på lätta fötter med äppelkinder och solsken i blick, men det kommer aldrig hända. Jag kommer aldrig orka med den långa resan dit. En gång soffpotatis alltid soffpotatis. Det är verkligheten. Egot vill ha den där spänstiga kroppen, men sorry egot, den kommer aldrig bli verklighet!

Men, sen finns det de sanna drömmarna. De är färre men desto större och starkare. Gissa vilka drömmar som är sannast? Det är skrivardrömmarna!!! Skriva låtar och skriva böcker! När de gäller de drömmarna så är det resan jag älskar mest! Jag har givetvis mål som jag gärna vill nå, men hur det än blir med dem så kommer jag alltid skriva. Jag har alltid skrivit. Skrev min första saga när jag var 8 år och min första låt när jag var 9. Sen dess har jag skrivit. För varje idé jag genomför får jag 100 nya. Jag skrattar och gråter och skriver och njuter och det är bara så härligt. Visst är det svårt ibland och man kör fast, men sen lossnar det igen och det är så kul och så spännande och jag känner mig så levande. Mer levande och i kontakt med mitt sanna jag än någonsin annars. Visst vill jag bli utgiven, bli läst, bli hörd (låtarna) och inte skulle jag säga nej till en rejäl hacka heller, men mest av allt vill jag vara i det där kreativa flödet och låta fantasin leda vägen.
Hädanefter vet jag hur jag ska få tyst på tjattret i huvudet när en massa idéer och drömmar ställer sig på kö. Är det en sann dröm där resan lockar mest, då får den stanna kvar. Är det däremot en falsk dröm, där egot vill ha det tjusiga resultatet men inte göra jobbet, då får den dra vidare. Då är det någon annans dröm och inte min plats att lägga beslag på den. Det finns drömmer så det räcker åt alla drömmare och drömmare så det räcker åt alla drömmar. Behåll de som är sanna och strunta i de andra.

Nya projekt!

Känns kul att skaka liv i den här bloggen igen. Har hamnat på olika sidospår senaste året och bloggat lite på annat håll, på min blogg Minette & Minou
Där tipsade jag om olika prylar och inredningstips bland annat, men efter en tid började alla prylar nästan stå mig upp i halsen. Det började kännas lite ytligt och framförallt överflödigt, i en tid som svämmar över av prylar och, inte minst prylbloggar. Förstå mig rätt, jag uppskattar verkligen fina saker och då gärna handgjord design, vilket var vad jag oftast tipsade om, men jag blev så fullproppad av idéer och intryck att jag närapå slutade skapa själv. Och det är ju ändå det egna skapandet som är det viktigaste och det som fyller på energidepåerna snarare än dränerar dem.
Skrivandet hamnade lite på undantag också en tid och jag mår verkligen inte bra när jag inte skriver. Det kan låta pretentiöst, men det är som om jag tappar kontakten med mig själv när inte skrivandet får sin plats i mitt liv. Det handlar mer om den kreativa processen och glädjen i att låta fantasin flöda fritt, än om det färdiga reultatet. En dag hoppas jag att det jag skriver ska kunna bli till en bok eller två, men huvudsaken är skrivandet i sig.
Skriver vidare på den ungdomsroman jag började med förra året, men har även en barnbok för något yngre barn i tankarna, liksom en bilderbok för de riktigt små.
Har börjat frilansa som skribent och översättare så jag skriver även för brödfödan numera. Bankkontot är inte särskilt fett, men jag trivs med livet mer än på länge. Kan gärna leva enklare bara jag får vakna med glädje och arbetslust på morgnarna. Jag jobbar hemma och älskar det även om latmasken tar över ibland. Har fortfarande mina tre katter men har utökat familjen med ännu en hund. Min femåriga Berner Sennen-mix, Maggie, har fått en jämnårig hundsyster som heter Ellie och är en nakenhunds-mix som jag adopterade på sensommaren förra året. Hon är helt ljuvlig!
Gillar växelbruket mellan jobb, skrivande och hundpromenader. Att låta pennan gå även på arbetstid håller flödet igång tycker jag. Har även uppdaterat min lilla hemmastudio där jag spelar in demos av de låtar jag skriver. Dessa demos ska skickas ut till diverse musikförlag på vårkanten, så får vi de om det kan hända något även på det området. Ser fram emot att dela med mig av glädjeämnen och vedermödor och hoppas mina fina skrivkompisar hittar tillbaka hit igen, liksom, med lite tur, nya besökare. Stor kram.

Tankeväckande!

Hittade det här tankeväckande bildcollaget häromdagen. Vart är vi på väg egentligen? Låt oss hoppas att vi alla kan hjälpas åt att förändra attityderna och kroppsidealen som råder till ett sundare och, tycker jag, vackrare ideal igen.
Kram, Lina.

Äta böcker?

Disigt väder, men ändå tillräckligt varmt för att man ska kunna sitta ute och läsa litegrann. Var på biblioteket i onsdags och har nu en stor hög böcker som jag längtar efter att läsa. Jag kan känna en rent fysisk hunger när jag kommer in på ett bibliotek eller i en bokhandel. Jag vill liksom äta upp alla fina och intressanta böcker som står där på hyllorna och ropar på min uppmärksamhet. Läshunger är ett bra ord, för det är precis vad jag känner. Jag vill frossa! Tugga i mig bok efter bok! Ibland kan jag önska att det gick att köra böckerna i en mixer och helt enkelt dricka upp dem. Det låter hur knäppt som helst, men jag svär att den tanken slår mig varenda gång jag kliver in på biblioteket. Det finns så otroligt mycket jag vill läsa och hur ska jag nånsin hinna? En livstid är inte nog. Sen jag insåg att vad jag helst vill skriva är barn- och ungdomsböcker finns det ju plötsligt dubbelt så mycket att läsa. Har blivit som 12 år igen och bara längtar efter att läsa precis hela tiden. Bokslukaråldern. Nu inser jag att mycket beror på att det finns så otroligt många spännande och välskrivna böcker för unga. Där den s.k. vuxenlitteraturen åtminstone ibland hänfaller till en hel del navelskådande och rätt så platta, lite självupptagna eller fantasilösa skildringar, så är barn- och ungdomslitteraturen ofta precis tvärtom. Det är upptäckarglädje, spänning och dramatik på varenda sida och berättelserna har ofta många fler bottnar och är episka på ett sätt som i alla fall den svenska skönlitteraturen för vuxna inte varit på många decennier. Undantag finns förstås, men inte är de många. Jag vet att jag generaliserar nu. Det finns förstås många undantag åt båda hållen, men nog finns det en brist på episkt berättande? Det har varit mycket s.k. bekännelselitteratur de senaste decennierna, vilket också är intressant och viktigt, men jag gillar också när det myllrar av karaktärer och när det finns flera lager och bottnar i böckerna.
Man vill fångas av handlingen. Bli engagerad. Jag tänker att det är därför deckare är så populära. Det finns en längtan efter äventyr och dramatik. Man vill längta efter att återvända till boken man läser för att man bara måste få veta hur det ska gå. Jag menar naturligtvis inte att alla böcker ska vara äventyrsböcker eller spännande på ett nagelbitande sätt, bara att man måste bry sig om karaktärerna och vad de är med om. Jag vill både känna igen mig och bli överraskad. Hur tänker ni andra kring det här?

Nu är kaffet klart. Tillbaka till bokhögen! Mums!

Lästips m.m.

Men, vad hände? Först var jag tillbaka i sadeln, sen ramlade jag visst ur den igen. Eller? Ja, jag vet inte. Livet är lite surrigt och snurrigt just nu. Har svårt att hitta fokus och hattar lite hit och dit. Däremot är skrivlusten tillbaka! Skriver vidare på den ungdomsroman jag startade förra året, men har även en väldigt spännande idé till en bok för lite yngre barn/ungdomar. De som är i bokslukaråldern, kring 10-13 år sådär. Förhoppningen är nog egentligen att det ska bli en allålders-bok. Jag läser själv mycket barn- och ungdomslitteratur, både för att ha koll på det som skrivs och har skrivits och för att det finns väldigt mycket som är bra och otroligt välskrivet. Det kliar i fingrarna att sätta igång så det kommer jag göra denna vecka. Min berättelse kommer röra sig mellan nutid och dåtid (ca 100 år tillbaka)och innehålla övernaturliga inslag och mycket äventyr och spänning. Miljön är bland annat ett nöjesfält.

Har ett lästips att dela med mig av. En ny blogg som även innehåller en liten författarskola. Det är Mari Jungstedt som börjat blogga för tidningen Your Life och delar med sig av både sin vardag och en hel del skrivtips. Tycker att hon är så inspirerande. Blir alltid glad av att se henne på TV eller läsa om henne. Även om jag kanske inte är någon utpräglad deckarfantast så tycker jag att hon verkar så positiv och ha mycket passion både för livet i stort och för skrivandet. Hennes blogg hittar ni här.

Ha en finfin söndag! Kram, Lina

Tillbaka i sadeln

Hej alla! Nu tänker jag göra ett försök med bloggandet igen. Var som om luften gick ur mig förra året och det har varit mängder av både oviktiga och viktiga saker som stört både koncentration och skrivarlust. Gav mig på att starta en skrivbyrå med förhoppningen att kunna jobba hemifrån med att utföra diverse skriv- och översättningsuppdrag åt både företag och privatpersoner, men det verkar vara en död bransch. Kanske finns inte behovet? Det verkar inte så i alla fall, så nu är den idén lagd på is. Har haft en del besparingar att ta av när ekonomin gått i stå, men nu är de uttömda. Jag är både arbetslös och pank och har fått ta hjälp från mina föräldrar i jakten på en fungerande försörjning. Inte så kul när man är 42 år, men jag har inte något val. Är glad att jag i alla fall har den möjligheten även om det emellanåt får mig att känna mig som 4 år gammal och 5 cm hög, om ni förstår vad jag menar. Man upphör väl aldrig att vara barn i sina föräldrars ögon antar jag. Allra minst när man behöver deras hjälp. Som jag ser det står livet just nu och balanserar, mellan såväl en ekonomisk som känslomässig kraschlandning å ena sidan, och ett hav av möjligheter å den andra. Jag har liksom inget att förlora. Om jag ändå måste bygga upp min tillvaro på nytt kan jag lika gärna bygga den på det jag verkligen vill och älskar, nämligen skrivandet i olika former. Om jag ändå måste kasta mig ut i ovissheten varför inte låta drömmarna och magkänslan styra?
Har mycket att tänka på och letar i varje vrå efter möjligheter att förverkliga mina drömmar och samtidigt skaffa en bra försörjning. Bor ju på Öland och här står inte jobben som spön i backen precis. I värsta fall får jag flytta härifrån, men i det längsta tänker jag kämpa för att kunna bo kvar. Jag älskar ju den här ön!
Hoppas mina gamla bloggvänner hittar hit igen, men också att många nya kommer till. Längtar efter spännande utbyten av idéer, tankar och känslor, om både skrivande och annat. Kram, Lina